På månadens joggingrunda, på cykelbanan ner mot Vinterviken, ställs jag plötsligt öga mot öga med ett av det lilla skogspartiets rådjur. Fem meter bort bryr det sig inte om ifall jag står och stirrar, fortsätter i lugn och ro att strippa en sälg på löv. Det kommer två föräldrar bärande på ett litet barn mot mig, jag pekar och viskar att det står ett rådjur där, kanske något att visa för den lille? Vi har redan tittat och fotat det, och den lille har sett sig mätt på rådjurskidet, säger de.

Kloka kollegan Ingela som är specialiserad på mat, brukar säga att en tydlig trend är att landet flyttar in till stan. Att Stockholmsungarna tröttnat på att titta på bambibebisar talar väl i samma riktning, och att de dystopiska beskrivningarna av hur naturen är något man bara ser på teve om man är född  på -00-talet tycks ju vara en överdrift. Sen blir kanske förhållandet till naturen likväl förändrat, det utgör inte längre något som ska bemästras och besegras. Den har också i viss mån förlorat sin mytologiska kraft i och med att varje kvadratmeter på jordklotet är upptecknat i Google Earth. Vi får drömma oss bort till djunglar och milsvida skogar i fiktionen istället, i Avatar och Sagan om Ringen.

Tror man. Men så ser jag, när jag släpar mig runt sjön Trekanten, plötsligt en hajfena sticka upp.

Jag var i Skåne i helgen. Firade studenter, tittade på Ales stenar och spelade åltombola (”Ål på 333, 666 och 999!”). Vann ingenting tyvärr. Vad som slog mig när jag gick omkring mellan de idylliska fiskestugorna och serveringarna var att det finns element i det här samhället som inte kommer att överleva 80-talisterna. Låt mig ge några exempel:

1. Goldwing-motorcyklar.

Den fulaste av alla motorcyklar ser ut att endast ha fans i femtioårsåldern. Räcker inte det som skäl för att dö ut, så kostar den MIR-inspirerade motorcykeln bortåt trehundra tusen.

2. Husbilar.

Priserna  startar på en dryg miljon och man får inte ens slå upp tältet på campingen. Hela klassympatisystemet vänds på huvudet när husvagnscamparna ser hur man kommer inrullande i sin bensinslukande sommarstuga.

3. Åltombola.

För att antalet åltombolor är alldeles för litet redan idag.

***

Förresten skriver DN idag om både Daniel Wohlgemuths och Trendethnographys arbeten om ungas engagemang. Intressant, även om jag undrar om inte detta att andelen unga som skriver på namninsamlingar på sex år minskat med 12 procentenheter inte kan bero mest på Facebooks tillväxt? Rätt har de dock helt säkert om att de flesta unga har svårt att finna sig tillrätta i de gamla politiska ideologierna. Läs gärna i vår rapport avsnittet om ”globala trygghetssökare”. Där lägger vi ut texten om vad vi tror om 80-talisternas värderingar.

Chefsförhandlingen rullar vidare. Båda parter slår varandra i huvudet med olika slags incentives. Jag är dock rädd, för min 80-talistkollega Strands skull, att han låter förhandlingen fokusera för mycket på peanuts av karaktären cigg och datorväskor, samtidigt som både han och Söderqvist har lyckats fastställa att den senare är ”superetablerad”. Det är ju sant förstås, men det gagnar honom inte i lönekampen att måla upp David och Goliat.

Simon, lyft blicken och prata treårsplaner, läroprocess och fadderskap. Det är så 80-talistmaterialistiskt att bara tänka på stunden och på cigaretter.

Sandell och jag knallar in på matmarknaden Smaka på Stockholm i Kungsträdgården. Det har slagits upp mattält i oregelbundna mönster på området. På en jättelik scen avlöser Idol-idoler varandra med jazziga poplåtar, och halva Kungliga Musikhögskolans afromusikerlinje kompar (det är i alla fall min gissning). Själva maten visar upp en viss bredd, men det är kök man har stött på förut. Barilla och Old El Paso trängs med mer lokala fisk- och köttmånglare. Det vimlar verkligen av folk.

En stöl och fish & chips på papptallrik senare har Sandell hittat sitt revbensspjäll au naturelle. Jag beställer en crêpe med jordgubbar som spricker när den skrapas av hällen, crêperisten tittar ner när hon räcker över papptallriken. Vi tittar oss omkring. Man kan notera att det mest exotiska inslaget på hela mässan är skylten nedan.

Inunder tälttaket, bakom skylten, hänger en annan där det står ”Vanlig svensk dansbana”. En nostalgiker (den typen som hänger sig åt att ta i och för sig fantastiskt vackra bilder som dessa) skulle eventuellt beklaga sig över det förfall det innebär när den nationella kulturhistorien blivit en kuriositet. Men att det hänger en dansbaneskylt i Kungsträdgården gör inte matfesten till en likvaka över massamhället Sverige, det innebär bara att dansbanan är en symbol som har ett värde även i hufvudstaden. Ungefär på samma sätt som ”avantgarde” blivit en stil bland andra, som kan blandas upp och drivas med, som Daniel Björk beskriver i vår rapport.

Det rullade in en boll på kontoret i förra veckan, en pilatesboll tror jag det är. Den har mötts av olika reaktioner från firmans 80-talister. Den har fått Wennström att muttra om den nya ekonomin, samtidigt som Johansson har anammat den och ersatt sin skrivbordsstol med bollen. Han gungar och låtsas att han kör en Nissan Qashqai eller Audi Q7 eller något annat monster till bil. Alarcon har suttit på den när han blivit intervjuad av TV4 en gång, men den syntes aldrig i bild.

Trogna läsare av den här bloggen minns inlägget ”hissfisk” (det ligger på vår förra bloggadress) – också en sådan detalj som skulle få Wennström att minnas Nordströms och Ridderstråhles funky business och pratet om att du kan glömma allt du lärt dig när vi går in i 2000-talet. Inte ens den mest desillusionerade 80-talist skulle tro på det. Så här såg hissfisken ut:

Hissfisk

Och ändå – fler tecken på att inget är som förr på PR-byråernas kontor hittar man hela tiden. Se renen nedan. Någon gång bör Alice i Underlandet hedras för sitt stilbildande arbete på landets kommunikationsbyråkontor.

Kontorsren