Marina Abramović klädde av sig naken på 70-talet och väckte sensation. Hon dansade utan kläder tills hon kollapsade. Hon högg sig i händerna med knivar. På MOMA får betraktarna gå mellan två nakna män. Man kan inte undvika att känna deras kroppar mot sin egen eftersom de står så nära varandra. Nakenheten har fortfarande en viss effekt. Jag funderar länge innan jag lätt obekvämt glider mellan de två männen. Men mest kännbart är rummet om det forna Jugoslavien där sex, död och kroppar blandas i en illamåendeframkallande röra. Därifrån flyr man för att mötas en naken kvinna korsfäst på en vägg. Abramović själv sitter drottninglikt påklädd på en stol för att dagligen möta sin publiks blickar.
Hennes förhållande till kroppen, dess utsatthet och gränser är på något sätt motsatsen till detta.
En halvt avklädd man utanför en butik på Manhattan. Man får ställa sig bredvid och låta sig fotograferas. Man ska liksom känna sig stolt över att ha fått stå bredvid en vacker man utan något på överkroppen. Man får låna av hans skönhets glans. 80-talisters cyniska syn på kropp och skönhet. Känner mig nästan lika illa till mods över det som över Marina Abramovićs avklädda kroppar.
Kommentera