Sandell och jag knallar in på matmarknaden Smaka på Stockholm i Kungsträdgården. Det har slagits upp mattält i oregelbundna mönster på området. På en jättelik scen avlöser Idol-idoler varandra med jazziga poplåtar, och halva Kungliga Musikhögskolans afromusikerlinje kompar (det är i alla fall min gissning). Själva maten visar upp en viss bredd, men det är kök man har stött på förut. Barilla och Old El Paso trängs med mer lokala fisk- och köttmånglare. Det vimlar verkligen av folk.
En stöl och fish & chips på papptallrik senare har Sandell hittat sitt revbensspjäll au naturelle. Jag beställer en crêpe med jordgubbar som spricker när den skrapas av hällen, crêperisten tittar ner när hon räcker över papptallriken. Vi tittar oss omkring. Man kan notera att det mest exotiska inslaget på hela mässan är skylten nedan.
Inunder tälttaket, bakom skylten, hänger en annan där det står ”Vanlig svensk dansbana”. En nostalgiker (den typen som hänger sig åt att ta i och för sig fantastiskt vackra bilder som dessa) skulle eventuellt beklaga sig över det förfall det innebär när den nationella kulturhistorien blivit en kuriositet. Men att det hänger en dansbaneskylt i Kungsträdgården gör inte matfesten till en likvaka över massamhället Sverige, det innebär bara att dansbanan är en symbol som har ett värde även i hufvudstaden. Ungefär på samma sätt som ”avantgarde” blivit en stil bland andra, som kan blandas upp och drivas med, som Daniel Björk beskriver i vår rapport.
Kommentera