Helt oväntad och absolut ofrivilligt blir jag chef för ännu en 80-talist. En sen 80-talist. Han stirrar förskräckt när någon säger att jag är hans nya chef. När jag sedan skämtsamt säger att han inte behöver se så rädd ut för de finns de som gillar mig som chef, kontrar han med ett ”efter några glas vin berättar de helt andra saker för mig”. Onekligen ett djärvt uttalande.
Själv hade jag som 21-åring inte vågat säga något sådant till en dubbel så gammal superetablerad person. För övrigt älskade jag min 40-talist chef som jag hade när jag var 20-någonting. Inte för att han hade läst böcker i ledarskapsutveckling. Han hade fnyst åt sådan trams. Eller för att han daltade eller duttade, precis tvärsom. Jag blev tagen på allvar fast jag själv var plågsamt medveten om att jag inte mycket kunde jämfört med honom. Jag älskade att ha en chef som man kunde fråga om råd. En chef som var duktig, lite galen, grälsjuk, plikttrogen, som skickade hem medarbetare i shorts och oläst slängde all korrespondens som började med ett ”Hej”. Han gjorde mig till en bättre skribent, en bättre politisk analytiker och han fick mig att inse värdet av att alltid leverera. En äkta 40-talist chef.
Här är han till vänster.
När vi i vår 80-talist rapport intervjuar 60-talisten David Eberhard säger han att chefskap är att få betalt för ”att ta skit”. Som chef styr man bort allt tråk och tjafs från sina medarbetare så att de kan göra det de ska, medan man själv bråkar med kunder, byråkrater, andra chefer, koncernledning, läsare eller vilka man nu har som motpart. Jag håller nog med: chefskap är att varje dag få en hink problem eller om man vill uttrycka sig mer managementframåtsyftande – en hink med utmaningar hälld över sig. Och min förskräckta 80-talist medarbetare har inte riktigt begripit att man kan ha nytta av chefer, även om man tycker att de är jobbiga och omoderna. Och eftersom han är så ung fattar han inte den största förändringen: För 21 år sedan hade inte en 42-årig chef överhuvudtaget brytt sig om att prata med en 21-årig timanställd med oklara arbetsuppgifter.








3 kommentarer
juni 4, 2010 at 3:55 e m
Det var ett SKÄMT förstår du väl. De brukar säga bra saker faktiskt.
juni 4, 2010 at 3:56 e m
Löneförhöjning? Vi kan väl prata om det i alla fall?
juni 6, 2010 at 10:07 e m
Det är onekligen intressant, det där med ledarskap. Jag sommarjobbar i Washington i USA och alla anställda verkar nästan rädda för vår chef. Inget daltande där inte, men å andra sidan ger det en annan respekt än lalala-chefskapet som någon gång finns hemma i Sverige…
Kommentera