På månadens joggingrunda, på cykelbanan ner mot Vinterviken, ställs jag plötsligt öga mot öga med ett av det lilla skogspartiets rådjur. Fem meter bort bryr det sig inte om ifall jag står och stirrar, fortsätter i lugn och ro att strippa en sälg på löv. Det kommer två föräldrar bärande på ett litet barn mot mig, jag pekar och viskar att det står ett rådjur där, kanske något att visa för den lille? Vi har redan tittat och fotat det, och den lille har sett sig mätt på rådjurskidet, säger de.
Kloka kollegan Ingela som är specialiserad på mat, brukar säga att en tydlig trend är att landet flyttar in till stan. Att Stockholmsungarna tröttnat på att titta på bambibebisar talar väl i samma riktning, och att de dystopiska beskrivningarna av hur naturen är något man bara ser på teve om man är född på -00-talet tycks ju vara en överdrift. Sen blir kanske förhållandet till naturen likväl förändrat, det utgör inte längre något som ska bemästras och besegras. Den har också i viss mån förlorat sin mytologiska kraft i och med att varje kvadratmeter på jordklotet är upptecknat i Google Earth. Vi får drömma oss bort till djunglar och milsvida skogar i fiktionen istället, i Avatar och Sagan om Ringen.
Tror man. Men så ser jag, när jag släpar mig runt sjön Trekanten, plötsligt en hajfena sticka upp.
Kommentera