Kloka kollegan Ingela som är specialiserad på mat, brukar säga att en tydlig trend är att landet flyttar in till stan. Att Stockholmsungarna tröttnat på att titta på bambibebisar talar väl i samma riktning, och att de dystopiska beskrivningarna av hur naturen är något man bara ser på teve om man är född  på -00-talet tycks ju vara en överdrift. Sen blir kanske förhållandet till naturen likväl förändrat, det utgör inte längre något som ska bemästras och besegras. Den har också i viss mån förlorat sin mytologiska kraft i och med att varje kvadratmeter på jordklotet är upptecknat i Google Earth. Vi får drömma oss bort till djunglar och milsvida skogar i fiktionen istället, i Avatar och Sagan om Ringen.

Tror man. Men så ser jag, när jag släpar mig runt sjön Trekanten, plötsligt en hajfena sticka upp.

1. Goldwing-motorcyklar.

Den fulaste av alla motorcyklar ser ut att endast ha fans i femtioårsåldern. Räcker inte det som skäl för att dö ut, så kostar den MIR-inspirerade motorcykeln bortåt trehundra tusen.

2. Husbilar.

Priserna  startar på en dryg miljon och man får inte ens slå upp tältet på campingen. Hela klassympatisystemet vänds på huvudet när husvagnscamparna ser hur man kommer inrullande i sin bensinslukande sommarstuga.

3. Åltombola.

För att antalet åltombolor är alldeles för litet redan idag.

***

Förresten skriver DN idag om både Daniel Wohlgemuths och Trendethnographys arbeten om ungas engagemang. Intressant, även om jag undrar om inte detta att andelen unga som skriver på namninsamlingar på sex år minskat med 12 procentenheter inte kan bero mest på Facebooks tillväxt? Rätt har de dock helt säkert om att de flesta unga har svårt att finna sig tillrätta i de gamla politiska ideologierna. Läs gärna i vår rapport avsnittet om ”globala trygghetssökare”. Där lägger vi ut texten om vad vi tror om 80-talisternas värderingar.

Simon, lyft blicken och prata treårsplaner, läroprocess och fadderskap. Det är så 80-talistmaterialistiskt att bara tänka på stunden och på cigaretter.

Simon, 80-talisten i guldjacka,  har på sin blogg kommit med förhandlingskraven för att låta mig bli hans chef.  Här kan man se hans krav.

http://strandcom.wordpress.com/2010/06/04/chefsforhandling/

Vad gäller snygg dataväska håller jag med om att det är viktigt  
för imagen. Själv har jag köpt min på Grandpa. Även min kollega  
Paul har en snygg från Tiger.
Simon har beskrivit sitt arbetsliv som proletariserat. Betalningen är sprit och fest. Nu jobbar inte Simon gratis. Så just alkoholen  
bör ju betraktas som bonus. Stämde av med Emy som tyckte att fem öl  
på fredagar var lagom bonus. Jag kan lägga till ett paket cigg.
När det gäller lön är den i konsultföretag rätt transparant. Har  
man 25 000 i månaden måste man jobba ihop så där 150 000 kronor i  
månaden. Det betyder 37 500 i veckan. Man måste alltså ha kunder som  
är beredda att betala 1000 i timmen hela dagen, varenda dag man går till jobbet.
Är man anställd har man dessutom vissa konkreta krav på närvaro  
tider, lojalitet, ledighetsansökningar o annat.
Jag kan förstås prata med vakten på Riche vet inte om jag är så  
framgångsrik i helgen lyckades jag effektivt förhindra Mattias Ström  
från att komma in på f12.

Det är högre status att jobba på United Minds än på Prime. Men du får förstå formellt gärna vara anställd på Prime.  
När det gäller livsstil är jag total liberal mitt enda krav är ska  
man leda ett möte klockan 0700 på morgonen ska man vara hel ren och alert och  
infinna sig i tid även om man var ute och festade till  
klockan 0600. Det kravet är inte förhandlingsbart. Och man har aldrig  
shorts på jobbet, dock kan man ha solglasögon men inte keps. 

 Att inte sköta sin egen administration är självklar den dag man kan finansiera det.

Själv hade jag som 21-åring inte vågat säga något sådant till en dubbel så gammal superetablerad person. För övrigt älskade jag min 40-talist chef som jag hade när jag var 20-någonting. Inte för att han hade läst böcker i ledarskapsutveckling. Han hade fnyst åt sådan trams. Eller för att han daltade eller duttade, precis tvärsom. Jag blev tagen på allvar fast jag själv var plågsamt medveten om att jag inte mycket kunde jämfört med honom. Jag älskade att ha en chef som man kunde fråga om råd. En chef som var duktig, lite galen, grälsjuk, plikttrogen, som skickade hem medarbetare i shorts och oläst slängde all korrespondens som började med ett ”Hej”. Han gjorde mig till en bättre skribent, en bättre politisk analytiker och han fick mig att inse värdet av att alltid leverera. En äkta 40-talist chef.

Här är han till vänster.

När vi i vår 80-talist rapport intervjuar 60-talisten David Eberhard säger han att chefskap är att få betalt för ”att ta skit”. Som chef styr man bort allt tråk och tjafs från sina medarbetare så att de kan göra det de ska, medan man själv bråkar med kunder, byråkrater, andra chefer, koncernledning, läsare eller vilka man nu har som motpart. Jag håller nog med: chefskap är att varje dag få en hink problem eller om man vill uttrycka sig mer managementframåtsyftande – en hink med utmaningar hälld över sig. Och min förskräckta 80-talist medarbetare har inte riktigt begripit att man kan ha nytta av chefer, även om man tycker att de är jobbiga och omoderna. Och eftersom han är så ung fattar han inte den största förändringen: För 21 år sedan hade inte en 42-årig chef överhuvudtaget brytt sig om att prata med en 21-årig timanställd med oklara arbetsuppgifter.

En stöl och fish & chips på papptallrik senare har Sandell hittat sitt revbensspjäll au naturelle. Jag beställer en crêpe med jordgubbar som spricker när den skrapas av hällen, crêperisten tittar ner när hon räcker över papptallriken. Vi tittar oss omkring. Man kan notera att det mest exotiska inslaget på hela mässan är skylten nedan.

Inunder tälttaket, bakom skylten, hänger en annan där det står ”Vanlig svensk dansbana”. En nostalgiker (den typen som hänger sig åt att ta i och för sig fantastiskt vackra bilder som dessa) skulle eventuellt beklaga sig över det förfall det innebär när den nationella kulturhistorien blivit en kuriositet. Men att det hänger en dansbaneskylt i Kungsträdgården gör inte matfesten till en likvaka över massamhället Sverige, det innebär bara att dansbanan är en symbol som har ett värde även i hufvudstaden. Ungefär på samma sätt som ”avantgarde” blivit en stil bland andra, som kan blandas upp och drivas med, som Daniel Björk beskriver i vår rapport.

Trogna läsare av den här bloggen minns inlägget ”hissfisk” (det ligger på vår förra bloggadress) – också en sådan detalj som skulle få Wennström att minnas Nordströms och Ridderstråhles funky business och pratet om att du kan glömma allt du lärt dig när vi går in i 2000-talet. Inte ens den mest desillusionerade 80-talist skulle tro på det. Så här såg hissfisken ut:

Hissfisk

Och ändå – fler tecken på att inget är som förr på PR-byråernas kontor hittar man hela tiden. Se renen nedan. Någon gång bör Alice i Underlandet hedras för sitt stilbildande arbete på landets kommunikationsbyråkontor.

Kontorsren

Hennes förhållande till kroppen, dess utsatthet och gränser är på något sätt motsatsen till detta.

En halvt avklädd man utanför en butik på Manhattan. Man får ställa sig bredvid och låta sig fotograferas. Man ska liksom känna sig stolt över att ha fått stå bredvid en vacker man utan något på överkroppen. Man får låna av hans skönhets glans. 80-talisters cyniska syn på kropp och skönhet. Känner mig nästan lika illa till mods över det som över Marina Abramovićs avklädda kroppar.